Claes de Faire: Att gå på teater
En utredning av ett teaterhaveri blir till en jakt på sanningen bakom konstens sköra ”tomma sekunder”.
Varje månad tipsar jag om en bok jag varmt kan rekommendera och som samtidigt passar att läsa i din bokklubb. Du får samtidigt förslag på diskussionsfrågor som väcker engagemang och leder till givande samtal efteråt. Det här är månadens bok, april 2026.
Claes de Faire: Att gå på teater (2025)
📕215 sidor. 🎧 7h 3 minuter.
Kaunitz-Olsson
Romanen börjar beskedligt och till synes dokumentärt. Huvudpersonen, med samma namn som författaren, går på Dramatens för att se en modern uppsättning av Fröken Julie. Nackdelen med den sortens tolkningar är att vad som helst kan hända och när en av skådespelarna kommer av sig är det oklart om det tillhör regin eller är ett misstag. Claes de Faire bestämmer sig för att försöka ta reda på det, som självutnämnd haverikommissionär och samlar in fakta på ett nitiskt sätt, som en rättshaveriet men utan tvist. Men precis som man som läsare börjar tröttna på detta händer något oväntat, och sedan är det omöjligt att sluta.
Att de Faire har haft roligt medan han skrivit ”Gå på teater” råder det inget tvivel om, och det märks. Liksom i hans utmärkta förra roman ”Roman 4” uppvisar såväl formuleringarna som förvecklingarna ett tydligt släktskap med Klas Östergren samtidigt som det står tryggt på egna ben. Här är det inte tal om något berättarjag som dras in i något utan om ett jag med egen agens som syltar in sig själv i grejer.
Språket är vackert, vardagligt och samtidigt dynamiskt. De Faires självrannsakande stil och drift med sig själv eller hustruns kulturella kapital, för att nämna något, lyckas vara både träffsäkra, modiga och roliga på ett sätt som är helt eget. Här går associationen snarare till K. Svenssons ”Wintermans mysterier” eller, för den delen, P.G. Woodhouses svit om Jeeves och Wooster.
Resultatet är strålande och erbjuder några timmars munter eskapism. Rekommenderas varmt!
Skaffa boken
Låna boken på närmaste bibliotek eller stötta din lokala bokhandel genom att köpa den där. Boken finns även på Bokbörsen, Adlibris och Bokus, samt på alla andra ställen där du köper böcker.
Diskussionsfrågor
Här är fem diskussionsfrågor för en bokklubb som läst “Sinnenas tid”, en av Annie Ernaux mest nakna skildringar av besatthet. Här är fem frågor som kan få i gång samtalet:
Sanningens roll i konstupplevelsen: Berättaren brottas länge med om Krister Henrikssons blackout var planerad eller ett genuint fel. När det senare bekräftas att föreställningen faktiskt ”kukade ur”, beskrivs det som en befrielse. Varför är sanningen bakom prestationen så viktig för honom? Skulle pjäsens konstnärliga värde minska om misslyckandet visade sig vara perfekt regisserat?
Självparodi och kulturellt kapital: Författaren beskriver sig själv som en ”småhandlare” och en ”enkel handelsresande i slarviga texter”. Han medger också att han och hans fru ibland ”bre på en aning” för att förstärka bilden av sig själva som kulturelit. Hur tolkar ni det sätt på vilket han driver med sin egen sociala position? Är denna självmedvetna parodi ett sätt att vinna läsarens sympati eller är det ytterligare en form av högborgerligt koketteri?
Haverikommissionen och mänsklig kontroll: Halvvägs genom boken möter vi idén om att staten bör utreda kulturhaverier för att ge medborgarna ”vetskap och fattbarhet”. Är Haverikommissionen enbart en absurd satir över svensk byråkrati, eller uttrycker den en djupare mänsklig längtan efter att kunna kategorisera och förstå det oförutsägbara i tillvaron?
”Den tomma sekunden” som förklaringsmodell: Berättaren ser en koppling mellan tystnaden på scenen och stora livshändelser genom begreppet ”den tomma sekunden” – ögonblicket då någon släpper taget och ett haveri föds. Tror ni att det faktiskt går att identifiera ett sådant exakt ögonblick när något går sönder, eller är det en logisk konstruktion för att hantera kaos i exempelvis ett äktenskap eller en karriär?
Arkitekturen som emotionellt ankare: Berättaren beskriver Stockholms fastigheter och byggmästare som Björn Hedvall och Oscar Engelbert med extrem detaljrikedom. Han skriver att det högborgerliga ingjuter en trygghet som tröstar honom i hans egen ”mänskliga futtighet”. Fungerar stadens fasta form och ordning som en nödvändig motvikt till de osäkra mänskliga haverier som boken skildrar?
Fler boktips
Vill du att jag ger dig fler förslag på böcker som passar för bokklubben? Besök persboktips.se