Pers boktips: Natalie Ginzburg: Familjelexikon
En familjs unika språk blir deras trygghet under fascismens Italien.
Varje månad tipsar jag om en bok jag varmt kan rekommendera och som samtidigt passar att läsa i din bokklubb. Du får samtidigt förslag på diskussionsfrågor som väcker engagemang och leder till givande samtal efteråt. Det här är månadens bok, mars 2026.
Natalia Ginzburg, Familjelexikon (2022)
📕202 sidor.
Albert Bonniers Förlag
Som ung retade jag mig på mors sätt att utbrista ”precis lagom!” så fort gästerna hade gått. Vad menade hon? Vaddå “lagom”? Hade hon suttit och funderat i termer av optimal vistelse under gästernas närvaro? Varför sträcktes inga middagar ut i oändlighet hemma hos oss? Varför tog det snarare formen av en audiens där gästerna fick några korta timmars samkväm med oss innan de förstod att det var lagom att gå nu? Idag hör jag mig själv säga samma sak – “precis lagom!” – till min fru i samma ögonblick som ytterdörren stängs bakom gästerna, oavsett om de tagit en öl eller stannat i tre dagar.
Alla familjer har sina uttryck. En av de saker som väckt syskonkänsla mellan mig och min syster är att kunna rekapitulera föräldrarnas standarduttryck samtidigt som vi himlar med ögonen. I Natalia Gintzburgs ”Familjelexikon” är det de för familjen bekanta uttrycken som utgör familjens bindväv. Familjebiografin följer familjen under 1900-talets första halva. De bor i Turin. Fadern undervisar vid universitetet, modern sköter hemmet och de fem barnen med en hushållerska och ständiga biobesök som livsluft.
Allt händer och inget sker. Barn växer upp, mammor skämmer bort barn, pappor kallar dem grobianer för att de inte äter fint. Fadern vill bara ha riktigt mogen frukt och anklagar barnen för att ge honom rutten frukt när de ger honom mogen frukt. Fascisterna sitter vid makten ännu en tid, någon åker i finkan, en annan tar sig till Paris och bor med en katt, grannens flicka med talfel blir svärdotter och Alberto blir så småningom läkare (tro det eller ej)! Och Mario, den åsnan, blir arresterad. Vad kan de få ut av honom? Han är ju obegriplig! Och varför är Paola alltid sur? Kriget kommer närmare och en dag försvann Leone bort och ”jag såg honom aldrig mer.”
På 200 sidor lär vi känna familjen genom deras uttryck och de roller de har tilldelats eller tagit. Biografin avslutas med ett par sidors dialog där läsaren kommer att känna igen vartenda uttryck och le åt dem. Ett storartat och lämpligt slut på ett familjelexikon! Rekommenderas varmt!
Skaffa boken
Låna boken på närmaste bibliotek eller stötta din lokala bokhandel genom att köpa den där. Boken finns även på Bokbörsen, Adlibris och Bokus och på alla andra ställen där du köper böcker.
Diskussionsfrågor
Här är fem diskussionsfrågor för en bokklubb som läst “Sinnenas tid”, en av Annie Ernaux mest nakna skildringar av besatthet. Här är fem frågor som kan få i gång samtalet:
Språket som hemvist och identitet: Hela bokens premiss bygger på de interna uttryck, skällsord och anekdoter som familjen Levi delar. Natalia skriver att dessa ord är ”vårt latin”. Hur skapar dessa specifika fraser en känsla av tillhörighet? Finns det liknande ”lexikon” i era egna familjer eller vänskapskretsar? Hur förändras betydelsen av ett ord när det bara förstås av en liten grupp?
Patriarkens roll: Fadern, Giuseppe, tar enorm plats i boken med sina utbrott och sina strikta kategoriseringar av människor (som ”dumbommar” eller de som sysslar med ”moderniteter”). Hur uppfattar ni Giuseppe? Är han en tyrannisk figur eller finns det en underliggande kärlek i hans dundrande personlighet? Hur påverkar hans starka åsikter barnens väg i livet och deras intellektuella formande
Det stora dramat i det lilla perspektivet. Trots att familjen lever genom fascismens framväxt, motståndsrörelsen och andra världskriget, skildras dessa händelser ofta genom vardagliga observationer snarare än dramatiska krigsskildringar. Vad tycker ni om Ginzburgs sätt att skildra historiska skeenden? Blir de mer eller mindre drabbande när de filtreras genom vardagsliv, middagsbord och rykten snarare än genom politiska analyser?
Den osynliga berättaren. Natalia Ginzburg är bokens jag-person, men hon skriver extremt lite om sina egna känslor, tankar eller ens sin egen roll i händelserna (exempelvis nämns hennes make Leone Ginzburgs död nästan i förbigående). Varför tror ni att hon väljer att hålla sig själv i bakgrunden? Gör det boken mer objektiv eller känner ni att ni saknar hennes inre röst? Hur påverkar det er läsupplevelse att hon främst fungerar som ett ”öra” som lyssnar på andra
Minnets opålitlighet och repetitionens kraft. Boken är uppbyggd kring berättelser som berättas om och om igen inom familjen, tills de blir till myter. Hur påverkar repetitionen av dessa historier vår bild av sanningen? Tror ni att familjen Levi faktiskt var exakt som de skildras, eller har de ”blivit” sina egna historier? Diskutera hur nostalgi kontra krass realism samverkar i romanen.
Fler boktips
Vill du att jag ger dig fler förslag på böcker som passar för bokklubben? Besök persboktips.se